Att vakna till ett vinterland med en temperatur på -28 grader, gör ju inte att man skuttar upp ur sängen direkt. På vägen upp till Bredbyn sjönk temperaturen ytterligare, till -30. När termometern i bilen bara visade streck, ---, förstod jag att det var riktigt kallt. Förstår ni? Vi är inte gjorda för svinkallt väder och nu är det bevisat att inte bilen är det heller! Jag blir galen på kylan! Har vi någonsin haft det så kallt som nu, så mycket? Tiden är urled.

Och jag blir trött på vår bajsande unge. Löst bajs som vi inte vet vad det kommer av. Och den andra ungen som bara vill gå på dagis. Nu. Helst igår. Fast honom får vi inte lämna, eftersom Thea kan ha fått magsjuka. Trots att jag vet att det inte rör sig om en vanlig magsjuka. Små barn spyr då eller får rinnig diarré och de blir slöa, äter inte eller orkar mindre. Inget stämmer på Thea. Men vad vet jag, jag är ju bara mamma...

Så båda barnen är hemma med Simon. Albin missar sin lek-eftermiddag hos Valter och jag får flytta på mitt sedan länge inbokade klädparty. Inget blir som man tänkt det. Så sant.