Lägga pussel
Kategori:
Två veckor har vi jobbat med eleverna nu. Det är full fart, flitiga fingrar håller i pennorna, det suddas frenetiskt och de tänker så det knakar. Det känns som att vi hållit på en månad om man tittar på allt vi gjort. Vi är inne i det nu, både på jobbet och här hemma, inne i ekorrhjulet. Och jag funderar ofta hur andra familjer lägger sitt livspussel när båda jobbar heltid. Hur alla får det att gå ihop. För så jädrans roligt är det inte att snubbla in i hallen sent en tisdagskväll och bara hinna se sina små någon timme innan läggdags, om ens alls.
Det fanns en tid innan, när S jobbade vanliga tider, precis som jag, då jag tänkte, vad håller vi på med egentligen? Och vad är meningen med allt det här? Jobba och stressa sig hem efter en alldeles för lång arbetsdag och knappt hinna se barnen.
Då hände det att jag undrade om jag bara skulle skita i allt, koppla ner, hänga med ungarna hela dagarna istället för att lämna bort dem och ta hand om andras. Och så tänkte man "nej, det skulle jag aldrig klara. Jag behöver jobba för att må bra och få stimulans, annars skulle jag bli bitter och olycklig." Men sedan tänkte man ett varv till. "Fast hur fan vet jag det när jag aldrig testat? För tänk om jag skulle hitta någon sorts harmoni i det ändå? Vem vet liksom?"
Nu har jag inte de tankarna längre, tack vare vårt livspussel. S som jobbar sina konstiga veckor, ledig varannan. Alltid hemma på morgonen, redo att skicka iväg Albin på morgonen med den obligatoriska frukten i ryggsäcken. Alltid hemma på eftermiddagen när skolan är slut. Inget fritids. Korta dagar på dagis för Thea. Min lott är att lämna varannan vecka. Det har ju sina nackdelar förstås. Att jag tappar lite kontroll, men det är ett helt annat inlägg. Jag vet att barnen gynnas av detta och jag slipper ha dåligt samvete över att jag kommer hem sent ibland. Stressen är nästan obefintlig, förutom de dagar jag lämnar.
Det är lite lyx att ha det så här, även om två av fyra helger blir lidande. Man finner sig i allt.
Det är en sån helg nu, när S jobbar. Det är skitväder ute och vad passar inte bättre då än att krypa in under en pläd med en godisskål bredvid sig och sätta på en film?
Vad långt det blev. Ursäkta sträckbänken.
Den stora och den lilla. Är de inte lika så säg?
