Kämpar
Kategori: Allmänt
Det har varit några konstiga veckor. När den närmaste kollegan fått domen om utmattning känns det plötsligt tomt. Ensamt. Alla funderingar, beslut och diskussioner om lektioner och upplägg får jag liksom ta med mig själv. Ensam är stark, men två är starkare. Det är bara så. Det har varit så skönt att kunna vila i tanken att vi är två om ett beslut och det är nu det märks, när hon försvunnit.
Jag gör mitt bästa, även om det inte alltid räcker till. Krävde vikarie för att hjälpa vikarierna och igår kopierade jag hela dagen tills ozon-ångorna gjorde mig snurrig i huvudet. Det blir rätt tydligt vad mycket vi gör när högarna ligger där, svart på vitt liksom. Jag hade inte klarat det här utan avlastning. Jag hade inte det. Är verkligen tacksam för all hjälp jag fått.
Nu ligger jag här halvt däckad i förkylning också. Hade nyss fullt hus med Håkanssons och Vestbergs här på fredagsmys. Ost och vin och bokning av tjejmilen. Den blir av nu. Ingen återvändo och det känns jätteroligt. Tre nätter på hotell mitt i smeten. Nu skyndar vi långsamt med träningen inför det. I alla fall jag.
Imorgon är det 40-års fest på Brux. Väldigt osäkert om jag orkar gå på det. Just nu vill jag bara vila. Vila, vila, vila. Så j typiskt att man ska bli sjuk när det är trevligheter på gång. Men, en natts vila och sovmorgon kanske hjälper?
A säger:
Älskade lilla Liten! Det gör ont att läsa dina rader! Jag vet inte vad jag ska säga! 💗