PT-Nettan

  Ni vet, livet rullar på ganska hektiskt med familjeliv, städning, träningar och matcher. Det ska skjutsas hit och dit och jag klämmer in rättning sittandes i en gympasal. Träna vill jag också göra för att må bra. Och så jobbet, där det inte alls är lugnt. Oron när en efter en avviker av olika skäl. Det dubbla jobbet som krävs av oss övriga. Ibland krävs det inte heller, det blir liksom naturligt att gå till den som har koll. Det hade jag gjort med. Och man kan ju inte snäsa av människor som frågor direkt. Summan blir ändå - merjobb. Fast då psykologiskt. Man är fylld till bredden i huvudet av saker man ska ha koll på och komma ihåg. Det kanske funkar en vecka, men inte fyra, fem och sex.

Ballongen har nog läkt lite ända sen januari.

I måndags var det inte mycket kvar däri. Jag var så trött, så trött. Nästan apatisk. Det var en så märklig känsla att titta på de andra, glada och skrattande, och där satt jag och orkade knappt prata. Jag fattade ingenting. Kände mig helt annorlunda. Mina kollegor sa åt mig att vara hemma dagen efter. Gör något härligt. Ta en promenad. Ta massage. Och jag bara...what? En filt över mig och sova hela dagen var allt jag såg framför mig. Helt tom kände jag mig.

Jag var hemma i tisdags. Vi strosade på stan, åt lunch. Sen hamnade jag under filten resten av dagen. 

Igår, onsdag, pallrade jag mig till jobbet. Det var som att jag varit borta en vecka. Tusen frågor. Jag for hem vid två och somnade i soffan. Normalt??

Idag är jag hemma igen och laddar upp. Försöker hålla igång med träningen, men pressar mig inte. Har inte den orken riktigt. Och det är ju dumt att slösa på den. 

Imorgon ska jag jobba igen. Kortdag. Sen. Sen. Är. Det. Lov.