Solen gassar hårt emellanåt idag och så här ligger jag större delen av dagen. Jag brukar få höra att jag är bra på det. Att slappa. Men jag behöver det idag. Jag och grabbarna delade på en flaska vin igår och trots att det bara blev två glas vaknar jag med huvudvärk. Men med solen och ipren försvinner det.
Och barnen, vart är dem? Än här, än där, ständigt i rörelse mellan vårt hus och grannarna. De börjar bli så stora att man inte behöver passa dem lika hårt längre. Och gör man det försvinner de iväg i alla fall för att leka sina lekar ifred. De kommer när de behöver något. Som fika till exempel.
Vi har inte tagit ut trädgårdsmöblerna ännu, så vi hittar lite provisoriska möbler istället. Jag brukar sällan vara med på bilderna i den här bloggen, eftersom det är jag som oftast står bakom kameran, men idag är den personen Albin.





Vi får fler fikagäster också. Fyra barn tillkommer, en efter en. Nästan som att de känner doften av något gott. Det är jag och sex barn. Vart är mannen kan man undra? Han jobbar den här helgen. Vi får roa oss bäst vi kan. Barnen springer iväg igen, jag dukar bort och sätter mig i solen igen och lyssnar på en fin låt. Snö med Laleh. Helt fel titel den här årstiden, men budskapet är fint.