Net on Net

En vardag i blått och rosa

Spretigt

Kategori: Allmänt

Läste vad jag skrivit senast, för över en vecka sedan, och måste säga att jag gjorde rätt när jag gick in till chefen och bad om vikarie en dag för att få planera. "Ta två", sa hon. Vi fick mycket gjort, jag och A, men inte allt. Det ligger fortfarande kvar saker som släpar efter och som ibland ger sig tillkänna i form av en klump i magen, men det är stor skillnad mot tidigare.
Tack och lov har vi fått tag i vikarier. Våra alldeles egna PRO-lärare. Vi sa så idag. Vad hade vi gjort utan våra pensionärer?!
Guld värda.
Jag är inne på andra veckan med utvecklingssamtal nu och det har inte blivit mycket tid över för skrivandet här.

Helgen var fylld av golf och umgänge. Jag såg verkligen fram emot det efter alla veckor med hängande huvud och dystert humör. Det var damavslutning med golf och middag med bubbel direkt efter. På lördagen träffade vi Håkanssons och sedan golf igen på söndagen. Att det gick skitdåligt då tänker jag inte lägga någon vikt vid. Det finns så mycket annat som både är roligare och värre.

Jag sänder tankar till A som har det jobbigt och jag hoppas att hennes resa ger lite distans. Själv känner jag mig pigg och glad igen och jag tror att mina två dagar gav mig lite kraft. Förmodligen annat också.

Igår hade vi skoljoggen på åtta kilometer. Även om jag inte sprungit på över en månad stod jag på startlinjen och kämpade mig igenom loppet, ömsom springandes, ömsom gåendes i dessa övermäktiga backar. Härligt efteråt. Idag känns benen av, men det är en skön känsla.

Nu rider vi mot helg snart och jag ska göra upp med kopieringsmaskinshelvetet på jobbet.

Dagar som gått

Kategori: Allmänt

Veckan tog på. Helt off i huvudet igår. Jag gjorde väldigt märkliga saker, som att spola i toan och sedan komma på att jag har ju inte kissat än, sa fel saker till eleverna, blandade ihop saker och ja. Ingen var hemma kändes det som. Kanske inte så konstigt. Veckan startade inte så bra och sen var det liksom mottot för resten av dagarna. Jag förstår verkligen inte meningen med hur allt blivit med jobbet och ju mer jag tänker på det desto mer maktlös känner jag mig. Tvärsöver blir jag, stundtals likgiltig, men oftast arg.

De där förbannade 100 minuterna extra. Ingen specialgrupp, vilket gör att extra-anpassningarna vuxit i storlek och lagts på varje enskild lärare i berörda ämnen. Och sen, det extra lönepåslaget som ska tillfalla skickliga lärare. Efter att ha fått höra kriterierna stod det tydligt och klart vilka som får dem. Inte är det vi vanliga "trolla-med-knäna-lärarna", nej. Det är förstelärarna. Ett slag i ansiktet på oss som jobbar så huvudet värker, brister i gråt av vanmakt, jobbar fastän vi är sjuka och tänker tusen varv för att försöka få till planeringar som ska funka för alla i samma klass. Det är fan inte lätt ska ni veta. Och det är f inte rättvist att de som redan har mycket ska få mer.

När det är så här måste man ha något annat att finna glädje i. Så jag tränar och tränar. Lyfter och pressar tunga vikter ungefär varannan dag. Minst tre pass i veckan. Och jag måste säga att det är min räddning just nu. Det rensar hjärnan och jag får energi.

I tisdags hade Albin en klassträff vid Kanotcentralen och det bröt ju också av vardagen lite. Vi grillade och surrade i den vackra kvällen.

Thea har börjat dansa. I onsdags var första tillfället och hon sa glatt att hon ville fortsätta. Jag hoppas att det håller i sig. Elva träningstillfällen som sedan avslutas med tre föreställningar på Folkan i december. Häftigt!

Det är helg nu och jag ska vila.

Jo men hej

Kategori: Allmänt

Jag kanske ska skriva lite här nu. Det är väl det man har en blogg till. Jag har inte varit så sugen bara. Jobbet tar musten ur en litegrann, även om jag börjar känna mig lite mer på banan nu. Inte fullt ut, jag ska inte ljuga. Det har varit några dagar där vi faktiskt legat i soffan i personalrummet. Det är lite svårt att hålla humöret uppe. Att liksom vara glad, spontant glad. Nu känns det som att det krävs energi för att få till ett leende. Det märks så tydligt när vi fått hjälp utifrån. De kommer in och ler, hejar och verkar ha energi till tusen. Jag blev nästan chockad över att se glädje. Jag bara stirrade och tänkte, vad har hänt med oss? Helt sjukt. Jag kommer på mig med att sucka när jag sätter mig. Åh, vad jag önskar att jag kunde se en ljusning.

Med det här i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att jag inte räckte hela vägen fram i tävlingen idag. Finalen i matchstegen. Jag förlorade, men det var en kamp mot en dam med högre hcp och fler slag. När de spelar bra också är det svårt att vinna. Nog att jag höll ut i 17 hål. Jag slog i vattnet där och hon vann. Jag blev tvåa. Igen. Jag är ju en tävlingsmänniska och ja, det svider. Fan, jag var så nära. Men sånt är livet. Nära är inte ända fram.

Nu slickar jag såren med träning, pizza, glass och en bra bok. Jag har hittat en ny författare som ni borde läsa något av. Katarina Wennstam är författaren. Jag är mitt i en trilogi och har väldigt svårt att lägga den ifrån mig.