Net on Net

En vardag i blått och rosa

PB på tjejmilen

Kategori: Allmänt

För en vecka sedan satt vi väldigt fnittriga på restaurang i Sthlm, efter att ha firat med bubbel på hotellrummet.

Vilken helg vi hade! Så otroligt kul!

Jag var förkyld. Knaprade Esberitox och tog Nezeril men vaknade ändå rosslig och snuvig på tävlingsdagen. Hade jag varit hemma hade jag inte sprungit, så kändes det. Men, jag var ju där. Att banga fanns inte.

Min tanke innan var att fixa det på 65min och då skulle jag vara nöjd. Nu med förkylning i kroppen släppte jag alla prestationskrav. Om jag kunde ta mig runt skulle jag vara nöjd. Ännu nöjdare om jag kunde jogga.

Det var mycket folk, oj så mycket folk. Toakön ringlade sig evighetslång. Men vilken stämning! I startfållan träffade jag en gammal kollega. Det blev en kram där. Sen slussades vi sakta framåt och ju närmare starten vi kom höjdes stämningen. Musik, uppvärmning och en fantastisk speaker. Basen dunkade upp min puls rejält. Sen sköt skottet och vi var iväg.


Steget kändes skönt. Lätt. Redan vid en kilometer började folk att gå. Där började kryssandet, att få till en bra position. Regeln att gående skulle hålla höger fungerade inte. På ett vis var det bra. Jag tänkte aldrig på om det var uppför, raksträcka eller utförsbacke. Hela banan kändes lätt. Och hela tiden höll jag och Ulrica ihop! Fantastiskt!! Tror att vi sporrade varandra båda två.

Vid ett tillfälle tittade jag på klockan och tänkte, hjälp. Den här farten kommer jag aldrig kunna hålla hela vägen, aldrig sprungit en mil med den. Men, det fick bära eller brista. Jag hade ju inga krav på mig.
Vid 6,5km sades det komma banans jobbigaste backe. Jag hade lite respekt för det. Tog det lite lugnare medvetet. När jag kom till 7km undrade jag vart backen var? Och hade jag verkligen passerat 6km? Missade det helt. Fortfarande kände jag mig stark i benen, men vid 9km började orken tryta. Segaste motlutet väntade där, men jag kämpade på. Aldrig att jag tänkte gå där. Folk stod efter banan och hejade fram oss. Så härlig känsla att höra det.
Sista 400 meterna bar det utför. Tro det eller ej men jag hade lite krafter kvar för att öka där. Så pass mycket att jag höll på att kissa på mig av farten.
Såg framför mig hur jag bara släppte allt och splash skulle det bildas en pöl under mig. Med folk som såg allt! Nej, Gud, jag fick sänka tempot och sakta jogga in i mål.

Men döm om min förvåning när tiden stod på 65,53. Jag fixade det!!! Så otroligt stolt över mig själv, över oss alla tre som fixade det. Jag var nästan hög efteråt.

Så hög att vi glömde ta massagen efteråt. Vilken grej att springa lopp!


Min puls var helt sinnessjuk under loppet såg jag sedan. Jag hade legat i högsta zonen i 46 minuter... Tror förkylningen visade sig där. Men, inga sviter efteråt. Inte ens träningsvärk. Lite tunga ben hade jag dock. På två dagar hade vi gått 3 mil, inklusive löpningen. 

Att vi kör igen nästa år är redan bestämt. Men, då vill jag vara frisk! Nu har jag ju en tid jag vill slå.