Ibland överraskas livet. Som i fredags när jag på väg hem från storhandlingen blir påkörd bakifrån vid några rödljus. Jag stod still och kan bara skylla på killen bakom. Och sedan dess har jag ont i ryggen. Ingen brännande smärta, mer som att jag kört ett hårt träningspass och det känns som att jag vill trycka till kotorna lite. Av att bära tungt och sitta länge får jag ont. Imorgon blir det nog ett läkarbesök för att få allt dokumenterat. Och bilen ska vi lämna in såklart. Mycket meck för en sån värdelös händelse.

Vi har varit på Mora Träsk i helgen, hela familjen. Att sitta på ett gympagolv med min rygg var inte det bästa, men vad gör man inte för sina barn. Och när vi kom tillbaka till bilen satt en jäkligt lång, gul p-bot under vindrutetorkaren. Ja, ibland överraskas livet och ibland är det inte till det bättre.

Kasper, vår lilla gokisse, är i himlen. Beslutet har legat och grott inom oss en längre tid och i fredags var det dags. Barnen saknar honom inte nämnvärt, men deras tankar får man ta på allvar.
Albin tittar upp mot himlen när jag säger att han finns där nu.
Nej, det tror jag inte, säger han.
Hur kom han dit, mamma? undrar Thea. Flög han dit själv? Jagade han musen och sedan flög han?
Näh, han dog bara och då kommer man dit, försöker jag.
Han dog för att han skulle ut hela tiden, säger Thea ganska klarsynt. Och jag blir svarslös.
Herregud, vad de snappar upp vad man säger.