PT-Nettan

Jag är inne på den åttonde och sista boken i Hammarbyserien nu. Jag vill inte riktigt att den ska ta slut och samtidigt måste jag få veta hur det går med allting. Men vemodigt känns det. När man läst om alla dessa personer i så många böcker känns det nästan som att man känner dem, lever med dem och så helt plötsligt är det bara slut på det. När sista sidan är läst får man inte följa deras liv längre och det är en sorglig känsla. Helt skruvat, jag vet, men ni som läser mycket kanske förstår. Jag brukar oftast behöva en paus då, efteråt, innan jag öppnar en annan bok. Låta allt sjunka in.

Jag har tränat idag. Inte sprungit, inte varit ute på promenad. S stoppade mig. "Vila", sa han. "Vila? Vad är det?", tyckte jag. Jag gick ner i källaren och körde styrka. Något slags pass med fokus på ben, enbent. Enbensknäböj, utfall bakåt och balans och hopp. Tre varv. Inte så himla jobbigt, men jag känner att jag är ganska ostadig på mina fötter.

Inte det att de är små, utan väldigt slippriga efter alla mina stukningar genom åren och jag tappar balansen ganska lätt. Har ingen styrsel där nere. Hur tränar man upp det? Någon som vet?

Imorgon är det löpning i alla fall. Det står så på schemat och då måste man följa det. Halvvägs till målet att springa 5km sammanhängande. Jag kan det säkert redan, men valt den lugna vägen. Om det nu kan kallas lugnt när S stoppar mig, men jag rusar inte runt. Så tänker jag. Om man inte sprungit på år och dar kändes det vettigt.

Annars inget nytt under solen.