PT-Nettan

Hela veckan har gått i samma tecken. Jag är så trött när jag kommer hem från jobbet. Lägger mig i soffan nästan direkt och somnar. En kvart, en halvtimme eller  något ditåt. Så kliver jag upp och är pigg igen. Vet inte vad som gör det, men jag känner att jag behöver det.

Idag var det likadant. Vi åt en tidig middag och sedan somnade jag innan klockan slagit halv fem. Vaknade fem och tyckte att det kändes sååå drygt att ge mig ut på en springtur. Men att sedan sitta i soffan ikväll och äta gott utan att ha tränat kändes inte heller bra.

Många bråkiga tankar i huvudet innan jag ändå tog på mig kläderna och gav mig ut.

Och då hände det. Kände mig så stark. Fick håll, men höll uppe tempot ändå och så vips. Rekord. Och så den sköna känslan att man tog sig i kragen och gjorde det. Massa energi efteråt. Handlade. Fixade i köket. Plockade fram frukt och ost och kex. Gott till fredagsmyset framför dansen.

Albin hade utvecklingssamtal imorse. Han klarade svenska nationella med väldigt fina poäng. Och så matten sen. Det började bra, godkänd på flera prov, men så kom ett som var lite sämre. Han började nästan grina. Röd i ansiktet. Ihopsjunken. Drog med fingret under ögat. Stackars pojke tänkte jag. Men, så började fröken titta på vilka frågor han missat på och blev mäkta förvånad när en fråga faktiskt var rätt. Även nästa fråga. Och vips stod det klart att han faktiskt klarat sig även på det provet. Tror fröken blev lite generad över misstaget faktiskt, det hade jag blivit i alla fall. De två sista delproven hade han spikat. Albin sken som en sol när det gick upp för honom att han faktiskt klarat alltihop. Även jag. Men jag blir beklämd över hur hård skolan blivit, hur stort det blivit för barnen. Känslan av att inte bli godkänd är tung att bära för alla.

Men vi åkte därifrån med lätta steg. Han är så duktig och ingen buskille. Inte ett enda ont ord, om man får uttrycka sig så. Och ikväll berättade han en hemlighet. Han och Linn i hans klass är ihop. Hon hade lämnat en lapp i hans bänk igår och frågat chans. 

"Jaha", sa Thea, "nu fattar jag! Det är därför ni har varit så mycket tillsammans på rasterna!" 

Sen fortsatte hon, "Men vad bra, nu har du ju berättat. Det måste kännas skönt! Åå, vänta! Jag måste berätta för Isabelle!!!"

Det är så roligt att lyssna på dem. Hon låter nästan som mig ibland, Thea alltså. 

Nu fredagsmys.