PT-Nettan

Jag kanske ska skriva lite här nu. Det är väl det man har en blogg till. Jag har inte varit så sugen bara. Jobbet tar musten ur en litegrann, även om jag börjar känna mig lite mer på banan nu. Inte fullt ut, jag ska inte ljuga. Det har varit några dagar där vi faktiskt legat i soffan i personalrummet. Det är lite svårt att hålla humöret uppe. Att liksom vara glad, spontant glad. Nu känns det som att det krävs energi för att få till ett leende. Det märks så tydligt när vi fått hjälp utifrån. De kommer in och ler, hejar och verkar ha energi till tusen. Jag blev nästan chockad över att se glädje. Jag bara stirrade och tänkte, vad har hänt med oss? Helt sjukt. Jag kommer på mig med att sucka när jag sätter mig. Åh, vad jag önskar att jag kunde se en ljusning.

Med det här i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att jag inte räckte hela vägen fram i tävlingen idag. Finalen i matchstegen. Jag förlorade, men det var en kamp mot en dam med högre hcp och fler slag. När de spelar bra också är det svårt att vinna. Nog att jag höll ut i 17 hål. Jag slog i vattnet där och hon vann. Jag blev tvåa. Igen. Jag är ju en tävlingsmänniska och ja, det svider. Fan, jag var så nära. Men sånt är livet. Nära är inte ända fram.

Nu slickar jag såren med träning, pizza, glass och en bra bok. Jag har hittat en ny författare som ni borde läsa något av. Katarina Wennstam är författaren. Jag är mitt i en trilogi och har väldigt svårt att lägga den ifrån mig.